En idé: Freedom Riders i Sverige

I förrgår natt låg jag vaken i sängen. Jag hade precis suttit och läst på lite om de olika verksamheterna och aktiviteterna på Forum för Levande Historia, om Per Anger-priset för modiga insatser för mänskliga rättigheter och hade hamnat in på att läsa olika artiklar om läget i Norge enligt Ehsan Fadakar, censureringen av Skavlan i norsk teve och vidare rapporter från Ali Esbati om den rasistiska utvecklingen i landet även efter Utøya. Detta som ett litet axplock av sänglektyr efter några veckor då jag också fått inspiration från de väldigt starka föreställningarna Personnummer XXXX på Unga Klara i Stockholm och Kärlekens Pris? som jag såg på Världskulturmuseet i Göteborg (båda tillsammans med skolklasser), och sammankomsten Sverige 3.0 i Göteborg där över 200 personer tog sig tiden att samlas och samtala om hur vi vill vara med och samskapa ett bättre samhälle idag och i morgon. (Det blev många "sam" i den meningen.)

Så när jag låg där och inte kunde somna så tänkte jag, återigen, på hur vi kan bemöta den parlamentariska situationen i Sverige och "supervalåret" som vi står inför 2014. Vad kan vi göra för att rasistiska åsikter och fascistiska världsbilder inte får ökat utrymme i vår samhällsdebatt och riksdag? Det är oundvikligen en fråga som är både politisk och personlig. Ytterst ute handlar det demokratiska slutresultatet om hur människor lägger sin röst på valdagen.

Om vi önskar en ökad polarisering, där tydliga alternativ målas upp för var man ska lägga sin röst om man är missnöjd med makthavarna, då är ju den hätska debatten med skrämselsiffror och utspel strålande. Men om vi verkligen tror på en ökad gemenskap, förståelse och respekt oss människor emellan, så måste vi nog ta och lägga om strategierna. Och då kanske själva röstandet blir en handling som självklart är en viktig indikation på åsikter och sympatier, men det blir viktigare att hantera de långsiktiga relationerna och förhållningssätten som vi tar gentemot såväl likasinnade som de vars åsikter skiljer sig från våra. Kanske blir det då lite mindre intressant att lägga röster på ett parti vars politik bygger på åtskillnad och uppdelningar, på rasistiska idéer om att Sverige tillhör vissa och inte andra.

I dagsläget sitter vi åtskilda, framför våra egna datorer och teveapparater, och tittar på hätska debatter som ändå inte gör oss så mycket klokare. Vi ser bilder, rubriker och löpsedlar som skrämmer, upprör eller skapar avstånd. Vi kommer inte närmre varandra. Inte i värderingar, inte i förståelse.

Jag kom att tänka på Freedom Riders och de unga studenter, aktivister och medborgarrättskämpar som satte sig på "integregerade" bussar för att åka ner i den segregerade södern och protestera mot de medborgarrättskränkningar som begicks där på bussar, i skolor och vid lunchserveringar. Kan deras mod vara en inspiration och en modell för att mobilisera studenter runt om i landet (i dagens Sverige) till att samlas i kommuner runt om i landet där Sverigedemokraterna växte mest (i procent och antal) mellan valen 2006 och 2010. Väl på plats så kunde traditionell community organizing kombineras med den dialoganda som Sverige 3.0 förespråkar - att möta fördomar och motsättningar med dialog och respekt - där den bärande tanken är att lyssna till frustrationer med en önskan att förstå och att sedan bemöta med tydliga värdegrunder i en anda av utbyte snarare än polemik.

Nyckeln är att se individen för den hon är, och att den aldrig kan likställas med ett politisk parti eller en ideologi, samtidigt som det är viktigt att bemöta värdegrunderna och effekterna av politiken på en personlig och konkret nivå snarare än det mer abstrakta och konfronterande sätt som debatter på rikstäckande teve oftast blir.

Kraftsamlingen skulle resultera i hundratals, tusentals nya samtal, som är partipolitiskt obundna, om de saker som egentligen ligger bakom hur vi lägger vår röst, men som sällan egentligen blir vädrade, uttryckta, stötta och blötta med personer som bryr sig om att lyssna på riktigt och sedan svara utifrån sina egna tankar och värderingar.

Kan vi bry oss om varandra så mycket, trots våra skillnader, så att vi kan ta oss tiden, med tålamod, att sitta ner och lyssna, att höra och att se våra medmänniskor, grannar, arbets- och klasskamrater? Kan det ha en effekt på valdagen? Kan det ha en effekt i vardagen, runt fikaborden, i klassrummen?

Hur många personer skulle krävas för en sådan satsning? Ett par hundra, eller kanske tusen? Var finns de idag? På folkhögskolor, eller olika högskoleprogram och kurser? Vilka ideella organisationer skulle kunna medverka konstruktivt och bidra med kompetens, kunnande, verktyg och värdefulla färdigheter för en lyckad organisering? När sätter vi igång?

Klyftorna mellan oss behöver inte vara så stora

"Vill du ha några mandarinklyftor?" Jag hade precis skalat den sista som var kvar i min påse. Så jag ställde frågan till killen jag satt mig bredvid på bussen kl 23:15 från Brunnsparken i Göteborg ut mot Backa där jag skulle sova. Jag hade stigit på bussen färskt inspirerad och stärkt från en hel dag (12 timmar!) av samtal om en uppdaterad version av vårt samhälle - ett Sverige 3.0 - där mångfald är en tillgång och vi alla medvetet är med och bidrar i vår vardag till möten som kan göra skillnad, om än bara för att bekräfta våran ömsesidiga medmänsklighet.

"Nej tack", svarade killen på mitt erbjudande och stack istället ner handen i sin jackficka för att gräva upp en näve pistagenötter, "Men du kan få lite av de här istället. Vet du var dom kommer ifrån?" Jag älskar verkligen pistagenötter, så detta var ju ett fantastiskt utbyte för mig, "åh, tack! Är de från Iran?" frågade jag. "Nej, från Afghanistan", svarade han.

"Jag har kommit till Sverige för fyra år sen och det är aldrig någon som har frågat mig om de får bjuda mig på någonting. Där jag kommer från så har någon mat med sig så bjuder den på alla som är där. Om du känner dem eller inte spelar ingen roll." Vi fortsatte att prata. Jag började prata lite persiska med honom för skojs skull och han blev helt ställd. Han trodde att jag skämtade med honom, "ba man shukhi mikoni? Irani hasti?" Är du iranier? Jag förklarade lite om hur jag lärt mig språket, men märkte att chocken inte riktigt lagt sig.

Han frågade om jag också skulle av på Backaplan, och när mitt svar var nej frågade han om han kunde få mitt nummer. Vi behövde helt enkelt lite mer tid för att snacka. Han skulle ringa mig. Jag knappade in mitt nummer i hans iPhone just innan han steg av bussen. Det burrade till i min lur vid hans påringning. En gång sådär som det gör när man bara ringer upp för att få in numren i båda lurarna. Jag ringde tillbaka direkt för att ställa den där väldigt grundläggande frågan som vi liksom hoppat över i vårt mötesförlopp, "Salam, förresten, esme to chie?" Vad är ditt namn?

Ett helt otippat möte och ett telefonnummer rikare går jag ifrån en intensiv dag med åtminstonne ett konkret resultat och löften om att möta denna nyfunna bekantskap igen för fortsatta samtal. Ingen dålig början tycker jag, på ett samhälle präglat av sanna, medmänskliga möten - #sv3rige - en samhällsuppdatering pågår!

En magisk helg med Kick-off i paradiset

Tidigt i augusti ringde Rebecka Carlsson från Ekskäret och frågade om jag hade någon idé på innehåll för en helg som blivit ledig i början av september.  

I helgen, fyra veckor senare, har vi varit 23 personer från alla möjliga sammanhang - frilansare, företagare, projektfixare och annat löst folk som kanske inte har någon annan som bjussar på teambuildande konferenser i samband med säsongstart. Tillsammans skapade vi vår egna nystart. Från i fredags när vi möttes som ett gäng främlingar, till söndagskvällen då vi skildes åt med idéer på nästa träff, har vi givit och fått av varandra, naturen och den fantastiska omgivningen som Ekskäret erbjuder. Vi har gemenskapat en helg fylld av ett engagemang för en värld där vi lever i ett hållbart samspel med jorden och vi bemöter varandra med omtanke och medkänsla.

Det öppna landskapet ute i skärgården fick ange tonen för helgens kick-off. I ett Öppet Forum, helt baserad på individernas behov och intressen, fylldes helgens agenda med pass för hela helgen under frågeställningen "Vilken skillnad?" (Vad vill jag se för förändring och hur vill jag göra skillnad under hösten och framåt?). 

Helgen gav mig så mycket energi. Djupa samtal, kanotpaddling, fri självorganisering, fantastiska måltider, omsorgsfulla bordsdukningar, tillit, nyfödda vänskaper, nattlig bastu och bad, diskussioner om viljan att förändra, frågor om rädslor och svagheter, insikter om egna hangups, råd och tips kring företagande, också det magiska - jag såg min första fallande stjärna! Två stycken till och med! 

TACK alla ni fina personer för en magisk uppstartshelg i detta paradis på jorden!

Välkommen till Kick-off på Ekskäret den 6-8e september!

Den 6-8 september välkomnas du och andra frifräsare, världsförbättrare, naturälskare, projektmakare och teambyggare att tillsammans kicka igång hösten 2013 på paradisön Ekskäret. Du väljer om du vill komma själv eller ta med dig vänner och kollegor.

Jag processleder denna samskapande helg där var och en kan utforma sin egna skräddarsydda höst-kick-off. Utgångspunkten är frågeställningen ”Vilken skillnad?". Hur vill jag göra skillnad och skapa förändring under hösten och framåt? Svaren utforskar vi tillsammans och individuellt, med egna och delade kompetenser. Ett Open Space i ett öppet landskap, med gott om tid att njuta av ön, hitta nya bekantskaper, bada bastu och annat som utgör en lyckad inledning på en lyckad höst!

Ekskäret erbjuder en helt underbar miljö. Alla behöver det där andrummet för att ställa viktiga frågor inför hösten. Det kommer göra skillnad sen när säsongen är i full gång.

Anmäl dig direkt på Ekskärets hemsida eller be om mer information så mailar jag en inbjudan till dig. Tveka inte att höra av dig med alla typer av frågor och förslag.

Hoppas vi ses där!

Ola Nilsson

"The world at a crossroads: Making sense of globalization"

Every year, the Tällberg Forum brings together leaders from across society and around the world to share insights on the most compelling issues of our time. We ask simply: How on earth can we live together?

 

This year, the Tällberg Forum takes place on June 13-15 and gathers 300 participants from 54 countries. (See the full program here: http://bit.ly/14wLJxa)

 

We will discuss our perceptions of today's global reality, asking whether we see globalization as it really is, or through lenses that are skewed or outdated. By convening this conversation on globalization, the Tällberg Foundation aims to prepare for an improved engagement with the challenges, opportunities and complexities of a world that is both coming together and coming apart at the same time - with technology, relationships, markets, identity and power as central themes.

Join the live streamed sessions (here: http://bit.ly/19pmEbn) to take part in these important conversations of our time. 

Giving back, paying it forward and getting lots in return

I spent two very formative years of my late teens in Norway at the UWC Red Cross Nordic. I made friends from all over the world. All those late night conversations, sharing shoulders to cry on and jokes to laugh at, lamenting over IB exams and going together to Ukranian dance, that really shaped who I am as a person today, 16 years later. Since it is the end of May right now, that means it’s graduation time and lots of UWC students at the 12 campuses across the world are, as I write, going their separate ways, parting from the 200 people with whom they’ve shared their lives for the past two years. That separation can be really tough. I know it was for me. I remember gathering a group of about 10 of us at my parents’ house the week after graduation, as a second chance for celebration and goodbye’s. 

I am grateful for my UWC-experience, and for the role that this movement of peace education continues to play in my life. When I moved to Brussels three years ago it didn’t take long before I reconnected with some UWC’ers. One of my old room mates lives here, so I got to meet him again after all those years. After a while I was also introduced to some of the activities of the National Committee in Belgium. As a recently arrived expat, that gave me a sense of a network and belonging. 

Since 2011 I’ve been involved in the effort to organize a UWC Short Course in Belgium. The first one ever to be hosted here. Already during the first planning meetings I went to I felt that this was something I really wanted to contribute to. The idea behind the Short Course was to use the Belgian government crisis as a starting point for conversations about differences and how we can overcome them democratically and live together in society dispite our differences. Again, we’re going back to the classic UWC questions of ”How can there be peace if we don’t understand each other? An how can we understand each other if we don’t get to know each other?”

Now the Short Course is really happening. The interviews with Belgian candidates were held this weekend, and they were very impressive. Our project was approved for funding by the EU Youth in Action program and we received a corporate sponsorship from GDF SUEZ, so now we are counting down, less than two months to go before we welcome 30 young people from across Europe to Louvain-la-Neuve under the theme of ”Building Bridges - leading and collaborating across differences”. 

The program is promising to be an intensive 10 day experience for the participants. Non-formal education, intercultural learning, workshops, bus trips, seminars, community service, creativity, sports and some free time, will be combined by the 7-volunteer facilitator team to create the program. My role in all of this has been the enabler - I’ve been involved in planning the project, securing the funding, recruiting the facilitators, communiticating with candidates and designing a framework for the program, but I won’t be there for the actual program. That’s a bit unfortunate, but it ended up falling right in the middle of my move back to Stockholm, so now I get to hand over the project in good standing to the other UWC alumni in Belgium who will make it happen.

Working with the UWC Short Course in Belgium has really proved to me both the potential in the UWC movement and the possibility of alumni to really give back and to help strengthen the movement and its mission. I am looking forward to seeing everything that comes out of the project this summer and I am now looking ahead, to when I move back to Sweden, and how I can continue to help in giving back and paying forward to the movement that has given me so much over and over again.