En idé: Freedom Riders i Sverige

I förrgår natt låg jag vaken i sängen. Jag hade precis suttit och läst på lite om de olika verksamheterna och aktiviteterna på Forum för Levande Historia, om Per Anger-priset för modiga insatser för mänskliga rättigheter och hade hamnat in på att läsa olika artiklar om läget i Norge enligt Ehsan Fadakar, censureringen av Skavlan i norsk teve och vidare rapporter från Ali Esbati om den rasistiska utvecklingen i landet även efter Utøya. Detta som ett litet axplock av sänglektyr efter några veckor då jag också fått inspiration från de väldigt starka föreställningarna Personnummer XXXX på Unga Klara i Stockholm och Kärlekens Pris? som jag såg på Världskulturmuseet i Göteborg (båda tillsammans med skolklasser), och sammankomsten Sverige 3.0 i Göteborg där över 200 personer tog sig tiden att samlas och samtala om hur vi vill vara med och samskapa ett bättre samhälle idag och i morgon. (Det blev många "sam" i den meningen.)

Så när jag låg där och inte kunde somna så tänkte jag, återigen, på hur vi kan bemöta den parlamentariska situationen i Sverige och "supervalåret" som vi står inför 2014. Vad kan vi göra för att rasistiska åsikter och fascistiska världsbilder inte får ökat utrymme i vår samhällsdebatt och riksdag? Det är oundvikligen en fråga som är både politisk och personlig. Ytterst ute handlar det demokratiska slutresultatet om hur människor lägger sin röst på valdagen.

Om vi önskar en ökad polarisering, där tydliga alternativ målas upp för var man ska lägga sin röst om man är missnöjd med makthavarna, då är ju den hätska debatten med skrämselsiffror och utspel strålande. Men om vi verkligen tror på en ökad gemenskap, förståelse och respekt oss människor emellan, så måste vi nog ta och lägga om strategierna. Och då kanske själva röstandet blir en handling som självklart är en viktig indikation på åsikter och sympatier, men det blir viktigare att hantera de långsiktiga relationerna och förhållningssätten som vi tar gentemot såväl likasinnade som de vars åsikter skiljer sig från våra. Kanske blir det då lite mindre intressant att lägga röster på ett parti vars politik bygger på åtskillnad och uppdelningar, på rasistiska idéer om att Sverige tillhör vissa och inte andra.

I dagsläget sitter vi åtskilda, framför våra egna datorer och teveapparater, och tittar på hätska debatter som ändå inte gör oss så mycket klokare. Vi ser bilder, rubriker och löpsedlar som skrämmer, upprör eller skapar avstånd. Vi kommer inte närmre varandra. Inte i värderingar, inte i förståelse.

Jag kom att tänka på Freedom Riders och de unga studenter, aktivister och medborgarrättskämpar som satte sig på "integregerade" bussar för att åka ner i den segregerade södern och protestera mot de medborgarrättskränkningar som begicks där på bussar, i skolor och vid lunchserveringar. Kan deras mod vara en inspiration och en modell för att mobilisera studenter runt om i landet (i dagens Sverige) till att samlas i kommuner runt om i landet där Sverigedemokraterna växte mest (i procent och antal) mellan valen 2006 och 2010. Väl på plats så kunde traditionell community organizing kombineras med den dialoganda som Sverige 3.0 förespråkar - att möta fördomar och motsättningar med dialog och respekt - där den bärande tanken är att lyssna till frustrationer med en önskan att förstå och att sedan bemöta med tydliga värdegrunder i en anda av utbyte snarare än polemik.

Nyckeln är att se individen för den hon är, och att den aldrig kan likställas med ett politisk parti eller en ideologi, samtidigt som det är viktigt att bemöta värdegrunderna och effekterna av politiken på en personlig och konkret nivå snarare än det mer abstrakta och konfronterande sätt som debatter på rikstäckande teve oftast blir.

Kraftsamlingen skulle resultera i hundratals, tusentals nya samtal, som är partipolitiskt obundna, om de saker som egentligen ligger bakom hur vi lägger vår röst, men som sällan egentligen blir vädrade, uttryckta, stötta och blötta med personer som bryr sig om att lyssna på riktigt och sedan svara utifrån sina egna tankar och värderingar.

Kan vi bry oss om varandra så mycket, trots våra skillnader, så att vi kan ta oss tiden, med tålamod, att sitta ner och lyssna, att höra och att se våra medmänniskor, grannar, arbets- och klasskamrater? Kan det ha en effekt på valdagen? Kan det ha en effekt i vardagen, runt fikaborden, i klassrummen?

Hur många personer skulle krävas för en sådan satsning? Ett par hundra, eller kanske tusen? Var finns de idag? På folkhögskolor, eller olika högskoleprogram och kurser? Vilka ideella organisationer skulle kunna medverka konstruktivt och bidra med kompetens, kunnande, verktyg och värdefulla färdigheter för en lyckad organisering? När sätter vi igång?

Klyftorna mellan oss behöver inte vara så stora

"Vill du ha några mandarinklyftor?" Jag hade precis skalat den sista som var kvar i min påse. Så jag ställde frågan till killen jag satt mig bredvid på bussen kl 23:15 från Brunnsparken i Göteborg ut mot Backa där jag skulle sova. Jag hade stigit på bussen färskt inspirerad och stärkt från en hel dag (12 timmar!) av samtal om en uppdaterad version av vårt samhälle - ett Sverige 3.0 - där mångfald är en tillgång och vi alla medvetet är med och bidrar i vår vardag till möten som kan göra skillnad, om än bara för att bekräfta våran ömsesidiga medmänsklighet.

"Nej tack", svarade killen på mitt erbjudande och stack istället ner handen i sin jackficka för att gräva upp en näve pistagenötter, "Men du kan få lite av de här istället. Vet du var dom kommer ifrån?" Jag älskar verkligen pistagenötter, så detta var ju ett fantastiskt utbyte för mig, "åh, tack! Är de från Iran?" frågade jag. "Nej, från Afghanistan", svarade han.

"Jag har kommit till Sverige för fyra år sen och det är aldrig någon som har frågat mig om de får bjuda mig på någonting. Där jag kommer från så har någon mat med sig så bjuder den på alla som är där. Om du känner dem eller inte spelar ingen roll." Vi fortsatte att prata. Jag började prata lite persiska med honom för skojs skull och han blev helt ställd. Han trodde att jag skämtade med honom, "ba man shukhi mikoni? Irani hasti?" Är du iranier? Jag förklarade lite om hur jag lärt mig språket, men märkte att chocken inte riktigt lagt sig.

Han frågade om jag också skulle av på Backaplan, och när mitt svar var nej frågade han om han kunde få mitt nummer. Vi behövde helt enkelt lite mer tid för att snacka. Han skulle ringa mig. Jag knappade in mitt nummer i hans iPhone just innan han steg av bussen. Det burrade till i min lur vid hans påringning. En gång sådär som det gör när man bara ringer upp för att få in numren i båda lurarna. Jag ringde tillbaka direkt för att ställa den där väldigt grundläggande frågan som vi liksom hoppat över i vårt mötesförlopp, "Salam, förresten, esme to chie?" Vad är ditt namn?

Ett helt otippat möte och ett telefonnummer rikare går jag ifrån en intensiv dag med åtminstonne ett konkret resultat och löften om att möta denna nyfunna bekantskap igen för fortsatta samtal. Ingen dålig början tycker jag, på ett samhälle präglat av sanna, medmänskliga möten - #sv3rige - en samhällsuppdatering pågår!