En idé: Freedom Riders i Sverige

I förrgår natt låg jag vaken i sängen. Jag hade precis suttit och läst på lite om de olika verksamheterna och aktiviteterna på Forum för Levande Historia, om Per Anger-priset för modiga insatser för mänskliga rättigheter och hade hamnat in på att läsa olika artiklar om läget i Norge enligt Ehsan Fadakar, censureringen av Skavlan i norsk teve och vidare rapporter från Ali Esbati om den rasistiska utvecklingen i landet även efter Utøya. Detta som ett litet axplock av sänglektyr efter några veckor då jag också fått inspiration från de väldigt starka föreställningarna Personnummer XXXX på Unga Klara i Stockholm och Kärlekens Pris? som jag såg på Världskulturmuseet i Göteborg (båda tillsammans med skolklasser), och sammankomsten Sverige 3.0 i Göteborg där över 200 personer tog sig tiden att samlas och samtala om hur vi vill vara med och samskapa ett bättre samhälle idag och i morgon. (Det blev många "sam" i den meningen.)

Så när jag låg där och inte kunde somna så tänkte jag, återigen, på hur vi kan bemöta den parlamentariska situationen i Sverige och "supervalåret" som vi står inför 2014. Vad kan vi göra för att rasistiska åsikter och fascistiska världsbilder inte får ökat utrymme i vår samhällsdebatt och riksdag? Det är oundvikligen en fråga som är både politisk och personlig. Ytterst ute handlar det demokratiska slutresultatet om hur människor lägger sin röst på valdagen.

Om vi önskar en ökad polarisering, där tydliga alternativ målas upp för var man ska lägga sin röst om man är missnöjd med makthavarna, då är ju den hätska debatten med skrämselsiffror och utspel strålande. Men om vi verkligen tror på en ökad gemenskap, förståelse och respekt oss människor emellan, så måste vi nog ta och lägga om strategierna. Och då kanske själva röstandet blir en handling som självklart är en viktig indikation på åsikter och sympatier, men det blir viktigare att hantera de långsiktiga relationerna och förhållningssätten som vi tar gentemot såväl likasinnade som de vars åsikter skiljer sig från våra. Kanske blir det då lite mindre intressant att lägga röster på ett parti vars politik bygger på åtskillnad och uppdelningar, på rasistiska idéer om att Sverige tillhör vissa och inte andra.

I dagsläget sitter vi åtskilda, framför våra egna datorer och teveapparater, och tittar på hätska debatter som ändå inte gör oss så mycket klokare. Vi ser bilder, rubriker och löpsedlar som skrämmer, upprör eller skapar avstånd. Vi kommer inte närmre varandra. Inte i värderingar, inte i förståelse.

Jag kom att tänka på Freedom Riders och de unga studenter, aktivister och medborgarrättskämpar som satte sig på "integregerade" bussar för att åka ner i den segregerade södern och protestera mot de medborgarrättskränkningar som begicks där på bussar, i skolor och vid lunchserveringar. Kan deras mod vara en inspiration och en modell för att mobilisera studenter runt om i landet (i dagens Sverige) till att samlas i kommuner runt om i landet där Sverigedemokraterna växte mest (i procent och antal) mellan valen 2006 och 2010. Väl på plats så kunde traditionell community organizing kombineras med den dialoganda som Sverige 3.0 förespråkar - att möta fördomar och motsättningar med dialog och respekt - där den bärande tanken är att lyssna till frustrationer med en önskan att förstå och att sedan bemöta med tydliga värdegrunder i en anda av utbyte snarare än polemik.

Nyckeln är att se individen för den hon är, och att den aldrig kan likställas med ett politisk parti eller en ideologi, samtidigt som det är viktigt att bemöta värdegrunderna och effekterna av politiken på en personlig och konkret nivå snarare än det mer abstrakta och konfronterande sätt som debatter på rikstäckande teve oftast blir.

Kraftsamlingen skulle resultera i hundratals, tusentals nya samtal, som är partipolitiskt obundna, om de saker som egentligen ligger bakom hur vi lägger vår röst, men som sällan egentligen blir vädrade, uttryckta, stötta och blötta med personer som bryr sig om att lyssna på riktigt och sedan svara utifrån sina egna tankar och värderingar.

Kan vi bry oss om varandra så mycket, trots våra skillnader, så att vi kan ta oss tiden, med tålamod, att sitta ner och lyssna, att höra och att se våra medmänniskor, grannar, arbets- och klasskamrater? Kan det ha en effekt på valdagen? Kan det ha en effekt i vardagen, runt fikaborden, i klassrummen?

Hur många personer skulle krävas för en sådan satsning? Ett par hundra, eller kanske tusen? Var finns de idag? På folkhögskolor, eller olika högskoleprogram och kurser? Vilka ideella organisationer skulle kunna medverka konstruktivt och bidra med kompetens, kunnande, verktyg och värdefulla färdigheter för en lyckad organisering? När sätter vi igång?