Klyftorna mellan oss behöver inte vara så stora

"Vill du ha några mandarinklyftor?" Jag hade precis skalat den sista som var kvar i min påse. Så jag ställde frågan till killen jag satt mig bredvid på bussen kl 23:15 från Brunnsparken i Göteborg ut mot Backa där jag skulle sova. Jag hade stigit på bussen färskt inspirerad och stärkt från en hel dag (12 timmar!) av samtal om en uppdaterad version av vårt samhälle - ett Sverige 3.0 - där mångfald är en tillgång och vi alla medvetet är med och bidrar i vår vardag till möten som kan göra skillnad, om än bara för att bekräfta våran ömsesidiga medmänsklighet.

"Nej tack", svarade killen på mitt erbjudande och stack istället ner handen i sin jackficka för att gräva upp en näve pistagenötter, "Men du kan få lite av de här istället. Vet du var dom kommer ifrån?" Jag älskar verkligen pistagenötter, så detta var ju ett fantastiskt utbyte för mig, "åh, tack! Är de från Iran?" frågade jag. "Nej, från Afghanistan", svarade han.

"Jag har kommit till Sverige för fyra år sen och det är aldrig någon som har frågat mig om de får bjuda mig på någonting. Där jag kommer från så har någon mat med sig så bjuder den på alla som är där. Om du känner dem eller inte spelar ingen roll." Vi fortsatte att prata. Jag började prata lite persiska med honom för skojs skull och han blev helt ställd. Han trodde att jag skämtade med honom, "ba man shukhi mikoni? Irani hasti?" Är du iranier? Jag förklarade lite om hur jag lärt mig språket, men märkte att chocken inte riktigt lagt sig.

Han frågade om jag också skulle av på Backaplan, och när mitt svar var nej frågade han om han kunde få mitt nummer. Vi behövde helt enkelt lite mer tid för att snacka. Han skulle ringa mig. Jag knappade in mitt nummer i hans iPhone just innan han steg av bussen. Det burrade till i min lur vid hans påringning. En gång sådär som det gör när man bara ringer upp för att få in numren i båda lurarna. Jag ringde tillbaka direkt för att ställa den där väldigt grundläggande frågan som vi liksom hoppat över i vårt mötesförlopp, "Salam, förresten, esme to chie?" Vad är ditt namn?

Ett helt otippat möte och ett telefonnummer rikare går jag ifrån en intensiv dag med åtminstonne ett konkret resultat och löften om att möta denna nyfunna bekantskap igen för fortsatta samtal. Ingen dålig början tycker jag, på ett samhälle präglat av sanna, medmänskliga möten - #sv3rige - en samhällsuppdatering pågår!